Om vi säger att på varje licenserad spelare så går det 6 anhöriga i snitt som är potentiella ledare, domare och andra funktionärer så kan det nog stämma hyfsat.

Om vi då betänker att vi hade över 6000 licenser ett tag (hittar just nu inte året då vi toppade bland alla dokument på min dator), men då vi idag är nere runt 3400 licenser så säger matematiken att vi tappar runt 15 000 personer som vi kunde ha rekryterat. Då pratar vi kvantitet, men kvalité då? Läste en intressant artikel kring hur Sverige har tappat på elitsidan i golf. Man sneglade på Korea som blommat upp till en toppnation. Man åkte dit för att se hur dom gjorde. När man kom hem så redovisade man att man inte tränade annorlunda eller bättre. Man var bara så oerhört många fler som började och fortsatte med golf så resultatet blev att fler blev bättre. Den är värd att fundera på.

Mycket har hänt sen mitten av 80-talet. Jag började spela småmål med polarna runt -81. Kom in i vår ”riktiga” innebandy 1986 tror jag. Jag blev snabbt spelande tränare och fokuserade på mitt. När vi på kansliet gick igenom alla dokument och publicerade en del på hemsidan, och alla andra protokoll som vi skannar in, så började jag fundera. De styrelser vi hade första åren i sörmländsk innebandy slet oerhört för att vi skulle kunna få utöva vår sport. Det tog några år innan vi hade en heltidsanställd som kunde göra allt praktiskt. Det var långa styrelseprotokoll en del gånger vill jag lova.

Jodå, även jag fick känna på detta med att slåss mot kommunen för att få komma in i halvstora hallar för att träna, eller för att få utrymme i media. Efter vår (Vilsta IK) vinst i Turinge cup -90 så ringde knappast tidningarna oss, utan jag skrev ihop en nyhet och la i deras låda. (den kom faktiskt in i Eskilstuna-Kuriren)

Med ett par undantag så är det spelare och tränare som får stå i rampljuset och ta emot ära och beröm. Men utan alla dessa ideella eldsjälar skulle inte sporten överleva. Jag har tänkt mycket de sista 2 veckorna och skickat många tacksamma tankar till så många genom historien.

Innebandyn står inför enorma utmaningar, med eller utan en pandemi. Jag vet att en hel del kunniga eldsjälar försvunnit de sista åren och fick i veckan höra farhågor för att fler kompetenta ledare kanske slutar.

Anställda är viktiga. Men med få undantag så klarar vi inte allt, oavsett om vi pratar om förbund eller förening. Nu ligger vi i startskottet för en ny säsong. En väldigt viktig. Visa uppskattning till era anställda och nyckelpersoner i era organisationer. En dag finns dom inte kvar och fortsätter vi tappa utövare kanske det inte är så lätt att fylla upp platserna. Dels för att ekonomin kanske inte tillåter, och för att det inte blir lättare att hitta folk som vill jobba ideellt.

Bara för att vara tydlig så är jag och Niclas jättenöjda med hur vi blir behandlade. Vi har lyft in fler administrativa sysslor på oss 2 de senaste åren, men så länge det inte gnälls så är vi glada och lyckliga. Men vi vet att en del anställda inom idrotten inte har bra villkor. Ingen tydlig arbetsbeskrivning och man förväntas göra mer och mer.

Så sänd en tanke till alla dom i din förening som strax ska göra serieanmälan, och inför det samla uppgifter från alla lag. Som ska uppdatera IBIS. Boka träningstider och sen sätta alla matchtider och lägga in i vår fil. Sända ut medlems och träningsavgifter. Beställa matchställ och annat material osv osv .

 Janis/Verksamhetsledare SöIBF

*Så här står det överst vid en googling på uttrycket ” ”När fan blir gammal blir han religiös” är ett gammalt hederligt ordspråk som kan tolkas som att inget är beständigt. Hur stark din åsikt än är i någon fas av livet kommer den att förändras.”