Livslångt idrottande?
De sista åren har utvecklingen inom innebandyn tagit stora kliv. Vi i Sörmland har hakat på och det var något vi pratade om på ordförandekonferensen för ett par veckor sen. Att vi ska vara stolta över vårat lilla distrikt.
 
Men för oss på förbundet känner vi att vi misslyckats kapitalt på 2 områden. Det ena är att fasa in parasporten som en av våra verksamheter och inte som idag står utanför. Det ska vi prata om en annan gång.
Men det vi också har misslyckats med är att få igång motionsinnebandyn i förbundets regi. Det finns aktiviteter så som korpen på en del orter, men inte på många andra håll.
 
Undertecknad har själv ofta drömt om att samla ihop nåt av de härliga lag jag spelat i för att lira och umgås ihop igen. Vi umgicks så intensivt under några år för att sen skingras och möjligen byta några ord när man stöter ihop.
När man kommer upp över 40 så har livet förhoppningsvis satt sig. Inga småbarn som kräver ständig uppmärksamhet. Stabilt jobb förhoppningsvis och mer egentid. Jag kände av detta än mer när jag var och träffade ett sånt här gäng i söndags. 
 
Det finns mervärden i att få in gamla spelare eller föräldrar in i verksamheten då man får möjlighet att rekrytera ledare eller kanske som bollplank.
 
Men när vi försökt få igång en motionsserie så har vi stött på motstånd. Ja, vi vill spela, men bara på hemmaplan. Hur går man vidare efter det? Vi hade en cup på g men ett misstag av oss där vi gick ut med ett datum som var felaktigt och alla planerade efter så kunde man inte när vi sen korrigerade, och det förstår vi. Vi skämdes mycket då.
Sen skiljer det mycket åt med halltider i våra kommuner. En del får inte tider för motionsverksamhet. Nu pratar vi inte bara om de som är vuxna utan även att kunna erbjuda alternativ för våra ungdomar som kanske befinner sig i en fas i livet där man inte vill satsa allt på sin idrott och kanske inte spela match varje helg. 
 
Så frågan jag ställer er ska vi göra ett försök igen. Ska vi satsa på att träffas kanske var 4-5;e helg och spela i sammandragsform eller ska vi satsa på en höst och en vårcup? Hör gärna av er.
 
Och förutom det lag vi var och träffade så vet vi att i Eskilstuna finns minst 3 till gäng som motionslirar.
 
 En titt på Mestas motionslag;
 
Varje söndag träffas ett gäng tjejer i Skjulstahallen för att spela. Man blir genast glad när man kommer dit. (och inte för att jag har tränat nästan hälften av dem förr i tiden) Nej, dom visar verklig glädje över att vara där. Det är totalt 20 stycken i ålder mellan 27-51. En av tjejerna, den äldsta, värmde faktiskt upp med några löpsteg och ett par andra ägnade sig åt nån typ av yoga?. Klubborna slängdes in i en hög och snart var man igång.
Spelet var riktigt hyggligt och glädjen var alltid med.
Dessa föreningar har spelarna representerat i sina karriärer; Skiftinge AIK, Torshälla IBK, Vilsta IK, Mesta IBK, Karlbergs IBK, Föreningen idrottsliga Kalmar studenter, IBK Uppsala teknologer, Sandbäckshults IBK, Mullsjö AIS, IK Standard, Åkers IF, Strängnäs IBK och Nyfors IK.
 
Här kommer lite bilder. Känner du igen nån av dem?
 
//Janis
 
 
 
 
 
Var hamnar pokalerna ?
Niclas och jag diskuterade det förut då pokalerna är en stor kostnad. 

Detta hittade jag i källaren imorse när jag hämtade sommardäcken.

// Janis

(null)



Trygga idrottsmiljöer för våra barn och ungdomar
För mig har detta alltid varit en hjärtefråga. Jag har gång på gång chockats över det beteende våra ledare och föräldrar visar upp inom barn och ungdomsidrotten.
Att fler och fler föreningar numera kräver utdrag ur belastningsregistret är bra. Vi har vad jag vet inte haft nån värre incident inom sörmlänsk innebandy med sexuella övergrepp. Men det är bättre att agera innan det sker.
 
RF skriver bland annat; Barn och ungdomars idrottande ska vara fritt från kränkningar, övergrepp, våld och utslagning.
 
Vad är en kränkning? Att skrika på barnen när dom gör misstag? Att inför hela gruppen påvisa brister hos enstaka individer? Ska barnen behöva uppleva när ledare och föräldrar kränker domarna? För är detta kränkningar så sker det hela tiden ute i våra hallar.
 
Hur ofta hör man inte-Nej! Inte spela bollen i mitten! Du ska spela upp efter sargen! Vi ser ledare sparka i sargen eller dunka i väggen vid missade uppspel. Men om våra barn inte tillåts göra misstag, hur ska dom då kunna våga prova igen? Ska vi forma spelare utan fantasi och kreativitet?
 
Och om nu barnen fattar bättre för att man skriker på dom, varför gör inte lärarna i skolan det?
 
För många år sen nu ville en av mina döttrar prova på handboll. Vi tog henne till en träning och satte oss på läktaren. Det jag fick uppleva den träningen har etsat sig fast i minnet. Ledaren skrek på ett otrevligt sätt hela träningen på barnen. De andra föräldrarna tyckte det var bra att hon hade pli på barnen.(gudskelov ville min dotter inte spela mer sen)
 
Jag skulle vilja säga att det är tvärtom. Är du tvungen att skrika för att få fram dina budskap har du problem med din auktoritet. 
 
Jag var ungdomsledare för ett härligt gäng 11-åringar för ett antal år sen. Ena träningen var vi 2 ledare och den andra var jag helt själv. Under hela den säsongen var jag vid ett enda tillfälle tvungen att höja tonläget en halv ton. Men det räckte. Är man lugn och sansad så förstår våra barn på den lilla gesten att nu är det allvar. De träningar jag var själv så var vi mellan 20-24 barn. Hade inga problem med att hålla ordning.
 
Vill tipsa om en bok. Världens bästa coach. https://www.sisuidrottsbocker.se/Varldens-basta-coach-1270.aspx
Det finns mycket mer att läsa. Och här hittar du material som RF har satt ihop med SISU.
http://www.sormlandsidrotten.se/Undermeny/fokusomraden/Barn-ochungdomsidrott/Tryggidrott/
 
Det finns en motion till ordförancekonferensen nästa lördag om bildandet av ett etiskt råd. Jag hoppas verkligen den går igenom. Vi måste allihopa jobba för att våra älskade barn alltid har en trygg idrottsmiljö.
 
//Janis